Malin i Underlandet

Jag fick ett par frågor från bloggvännen Dan och tänkte att det är lika bra att jag svarar på dem i ett inlägg. En liten lägesrapport om vad jag gör... och några tankar om det, som egentligen borde finnas med oftare när jag bloggar eftersom det har att göra med allt vad jag gör.

Nu har jag en termin, fem månader, kvar av min utbildning. Den är på tre år, handlar om manusförfattande för film och tv (och dataspel och sånt), och jag flyttade till Umeå från Boden hösten -04 för att gå den. Tidigare har jag läst en manuskurs vid Luleå Universitet, plus en allmän skrivkurs och innan det Litteraturvetenskap. Och sommarkurser om film och litteratur. Så det har blivit rätt många år med universitetsstudier vid det här laget... Men det är de här tre åren i Umeå som format mig mest. Utbildningen har en hemsida där det går att läsa mer om den. Kortfattat kan jag säga att den är oerhört mångsidig och uppmuntrar utvecklingen av det egna skapandet samtidigt som den är branschinriktad.

Tv-serien jag skrev på i våras var det stora uppdraget under år 2, så resultatet då blev ett manus för första avsnittet och material för tre avsnitt till. I maj hade vi besök av bedömare från tv-branschen som läst våra manus. Och jag känner fortfarande mycket för mitt projekt, så det har jag skrivit vidare på. Men nu har jag tagit en paus med det eftersom det stora slutarbetet för år 3, för mig och de flesta andra i klassen, är att skriva ett långfilmsmanus. Det tar det mesta av min koncentration nu för tiden.

Det känns både roligt och tråkigt att vi är färdiga snart. En del av mig vill inte att tiden med klassen och allt vi gör i skolan ska ta slut - jag vet hur lyckligt lottad jag är som kan stiga upp på morgonen och se fram emot min dag. En annan del av mig tycker det ska bli kul och intressant att ta examen och möta verkligheten istället. Jag kommer ju alltid att bära med mig allt jag lärt mig under de här tre åren, och vännerna jag fått finns kvar.

Kanske är det svårt för andra att förstå vad det är att vara manusförfattare. För mig handlar det om att jag har insett och accepterat att jag är det, med allt vad det innebär. Det är inte något jag kan eller vill stänga av, det pågår hela tiden och är en del av mig som person, hur jag ser på allt och alla. Livet har blivit möjligheten att berätta så många historier som möjligt. Det finns mer jag kan säga om det, men jag avslutar med ett citat som jag ofta tänker på i detta sammanhang: 

"What no wife of a writer can ever understand is that a writer is working when he's staring out of the window." - Burton Rascoe