Malin i Underlandet

Jag kikade precis in på Expressens hemsida och möttes av den hemska rubriken (med liten text långt ned på förstasidan): Guantánamo-fångar hängde sig i sina lakan. Det var som ett slag i magen att läsa, eftersom jag för bara några kvällar sedan såg filmen The Road to Guantánamo. Den som vann Silverbjörnen  för bästa regi (Michael Winterbottom) på årets filmfestival i Berlin. Baserad på en verklig historia om tre brittiska muslimer som reser till sitt hemland Pakistan för att en av dem ska gifta sig, men där de gör en utflykt på några veckor till Afghanistan och hamnar mitt i USA:s bombningar av landet efter 11:e september. De tror att allt ska ordna sig när de till slut möter amerikanska soldater, men de tre vännerna behandlas istället värre än djur och skickas till det amerikanska fånglägret Guántanamo Bay på Kuba. Muslimer på fel plats vid fel tillfällle = ingen rättegång och omänskliga förhållanden i fångenskap; allt under parollen "krig mot terrorism".
 
Filmen, som kan beskrivas som en fiktioniserad dokumentär, grep tag i mig helt och hållet. Att utsätta människor för det som görs mot alla dessa fångar är inte värt det för att hitta ett fåtal terrorister. Inte ens om det skulle stoppa ännu en händelse som 11:e september. Orättvisan i hela historien, och allt det omänskliga som människor är kapabla till, är återkommande genom hela filmen. Och just därför är det en film som alla borde se. Den måste ses! Det är den sortens film man aldrig glömmer och som påminde mig om vilken kraft som finns i film som medium... En skrämmande sidonot är att skådespelarna från filmen togs till förhör av polismän som väntade i tullen när de återvände till England efter Berlins filmfestival. De fick bl.a. svara på frågan om de tänkte "vara med i fler politiska filmer?". Det gör det bara tydligare hur viktig den här filmen verkligen är. The Road to Guantánamo - se den!